Hann inte blogga igår kväll, kom hem sent och hade haft en hel del att göra. Hjälpte en kompis att flytta över sin häst till samma stall som mig, så vi gick en 2 kms promenad i mörkret med hennes bebishäst! Tror både horsie och jag sov vääääldigt gott sen. haha... Så kul att ha dom i samma stall, nu är det ju inte ofta man lyckas synka och va samtidigt i stallet, men någon gång ska man väl lyckas med det iaf :-)
Jag var helt solo när jag kom till stallet så jag passade faktiskt på att göra något som Amex tycker är väldigt kul - Löshoppning. Byggde bara upp en väldigt enkel löshoppningsbana med bara ett hinder, blev ett räcke den här gången, men lika glad för det var Amex och hoppade med bravur :-)
Har filmer ifrån hoppningen som jag ska klippa ihop ikväll. Just nu får ni nöja er med en screen shot :-)
Idag blev det ett ridpass i ridhuset. Ett riktigt bra pass faktiskt.
Jag red faktiskt fram ganska länge idag, mycket skrittarbete och verkligen fokus på att få honom att skritta. Han tycker det är ganska tråkigt och oftast tjurar han ihop och tycker att matte är dummast i världen och livet suger. Lite så. Men idag svarade han framåt i skritten, han var pigg, alert och lösgjord.
Efter det gjorde vi samma sorts arbete i traven, mycket volter och han skulle svara både framåt och bakåt. Det kändes bra och han var lika fin i traven som i skritten. Blev mycket ått och serpentin jobb idag. Jag försöker att aldrig göra en övning för länge. Utan jag vill ha en pigg häst som inte riktigt vet i förväg vad den ska göra, jag kan tex. rida tre åttor i rad, när jag sedan rider in på den fjärde fortsätter jag på volten istället.
Galoppen har vi både svårt för, men den kändes okej. Där vart det mest fyrkantsarbete, lite volter och sen lite jobb innanför spår. Jobba innanför spår gör jag mycket för min egen skull, där tvingas jag att sitta rakt för att han ska bli rak. Och jag har extremt lätt att vika mig åt något håll. Mitt största minus som rytttare.
Men det var ett riktigt bra ridpass. Det kändes som att jag satt i rätt position i sadeln, jag kände mig någorlunda rak och hästen var väldigt samarbetsvillig idag. Han var rätt trött efter ridpasset så det blev en rykt och så fick han komma in och sova :-)
Och jag tror att det är viktigt att söka tröst i musik.
Jag började efter jag skrivit förra inlägget att fundera. Och förra hösten när allt kändes som allra mörkast så hade jag en låt som gjorde att jag på något sätt hela tiden lyckades simma över ytan.
Hur kan nåt så stort förvandlas? Hur kan man tappa orken att andas?
Jag blundar och håller andan lite till. Hjärtat stannar, fan va ska jag ta mig till?
Idag är det istället så att det finns en annan låt jag inte kan lyssna på med Amex i närheten utan att börja gråta. Jag är så förbannat stolt över oss, och det hoppas jag att alltid få vara.
We made it through storms, made it through
rain. It's been a long way and now we're here.
I won't ever give up of something that's so strong
Jag heter Natalie Rongvall, är 22 år gammal och bor i Norrköping tillsammans med min sambo. Hästar har varit en stor del av mitt liv under 14 år. Jag har gjort allt från hoppat till ridit islandshästar. Nu försöker jag med hjälp av min tränare att sadla om till dressyrryttare.
Min häst heter Amex Black. Han är 5 år gammal, riden ungefär ett och ett halvt år med ett längre uppehåll hösten/vintern 2011 pga skador och många missförstånd emellan häst och ryttare. Vi var väldigt nära att skiljas åt under den tiden, jag hade en färdig annons på honom och var beredd att sälja till någon som klarade av han bättre.
Vad som hände var att han skadade sig i hagen, och fick utifrån den skadan sadeltvång. Det var en evig kamp när sadeln skulle på och det gjorde oftast ganska ont både psykiskt och fysiskt att sitta upp. Ingenting var roligt liksom. Jag undvek helst att rida.
Sen låg jag hemma en kväll och bestämde mig för att det faktiskt är allt eller inget. Jag vägrade helt enkelt fortsätta betala för en häst jag inte ville rida. Och jag bestämde mig för att jag ville ha allt. Amex skulle bli kvar i min ägo och det ska han vara föralltid.
Vår resa är långt ifrån klar, vi har haft bakslag på vägen och det senaste hade vi för två veckor sedan. Men kärleken till den här hästen är helt obeskrivlig, jag har aldrig träffat en sånhär individ. Jag har aldrig träffat någon som kan se rakt in i min själ, som kan torka mina tårar genom att bara blinka med sina stora bruna ögon. Jag har aldrig träffat någon att älska såhär gränslöst.
Därför, har jag idag kvar allt.
Och jag vill dela med mig av vår resa till er. Försöka dela med mig iaf, ibland tryter motivation och ibland tryter tiden. Men jag har valt att ta upp denna gamla blogg igen, för att försöka dela mig så mycket det går.
